Svältår, oår, svartår. Jag har precis läst Svälten – hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro. För en person som jag innebär den vid sidan av fantastisk läsning också en pinsam insikt. Nog för att jag visste att livet var hårt och att svälten alltid stod och lurade vid knuten i 1860-talets Sverige. Redan som 10-åring följde jag med fasa och fascination Karl-Oskar och Kristinas resa från ”det djävlanästet Sverige” som byhoran Ulrika kallade sitt fosterland, till Amerika i jakten på ett bättre liv.
Men jag hade inte förstått vidden av det. Och jag visste inte att platsen där jag bor var en av de hårdast drabbade under det första av de tre nödåren mellan 1867 och 1870. Vintern 1867/68 betecknas av Magnus Västerbro som det kalla året. Kylan höll i sig med minusgrader ända in i mitten på maj och slog åter sina dödsklor i marken redan i slutet av juli. Och med en utebliven skörd i en redan fattig bygd utan marginaler så blir svälten en direkt följd.
Människor dog av difteri och bokstavligen åt sina egna läderskor.
Magnus Västerbro tecknar bilden av hela familjer som låg och dog i sina svinkalla stugor, hur barn i trasor och med uppsvällda magar drog runt i byarna och tiggde, hur människor dog av difteri och bokstavligen åt sina egna läderskor. Dödstalen steg drastiskt under de första månaderna av 1868. Värst drabbades Robertsfors, Bygdeå och Burträsk där nästan sex gånger så många dog under den tiden jämfört med normala år. Och från Ostvik och Östanbäck tågade i november 1867 ett 30-tal beväpnade män för att tvinga stadens handlare och rika, som trots svälten helt slutat ge kredit och dessutom vräkte de fattiga satar som inte kunde betala hyran, att dela med sig. Ett modigt uppror som dock kvästes med bara ett gevärsskott.
Men det som slår mig allra mest är parallellerna till idag. 1867 trodde man att hjälp till de svältande skulle få dem att inte vilja göra rätt för sig. 2019 tror vi detsamma om tiggare och flyktingar som ber om vår hjälp. Historien upprepar sig.
Caroline Thorén