Att vara separerad förälder har egentligen inte några fördelar. Även om jag har förmånen att ha ett väldigt gott och nära förhållande till barnens andra mamma så är det givetvis något av en konstant liten sorg att inte vara med mina barn varenda dag. Men med åren och barnens stigande ålder vänjer man sig. Det har helt enkelt blivit vårt sätt att leva även om det var raka motsatsen till allt jag trodde.
Men det finns en sak med det separerade livet som jag lärt mig uppskatta. Det är de där två sommarveckorna varje år då jag är bara jag – helt fri att planera och göra precis vad jag vill. Två veckor av i det närmaste total ansvarsfrihet som med åren blivit en viktig källa till själslig återhämtning efter ett helt år av jobb och alla de andra tusen saker som fyller vardagen.
Precis som varje år satt jag i våras och funderade på vad jag skulle göra.
Precis som varje år satt jag i våras och funderade på vad jag skulle göra. Men det svåra är egentligen inte att välja utan att välja bort. Det finns ju otaliga vänner och bekanta som jag borde träffa och flera som jag vill träffa. Men när jag kände efter på riktigt, bortom alls måsten, så ville jag bara en sak: vara själv med mig själv.
Jag kände det tydligare än någonsin, kanske för att 2019 inneburit en radda energikrävande händelser som ett barns epilepsidiagnos, jobbyte och lite annat stök. Saker som tillsammans resulterat i underskott på kraftkontot.
Och eftersom jag fyllt 40 och äntligen börjat lära mig att jag bestämmer över mitt eget liv så fick det bli så. Två veckor av själv, med några små sociala inslag med dem jag av ren lust vill träffa. I början av juli kommer jag att bege mig till ett gammalt torp i de inre delarna av Värmland. Samma torp som min pappa föddes i för 81 år sedan. Där ska jag tillbringa de förhoppningsvis vackra dagarna med läsning, skrivande, träning och nattligt fiske i de djupa värmlandsskogarna där jag har en del av mina rötter.
Jag tror att vi kommer att få det fint. Jag och mig själv.
Caroline Thorén