Janne och jag gick i samma klass i nio år. Från ettan till nian. Jag kan inte säga att vi umgicks så särskilt mycket. På den tiden var han väldigt mycket grabb, stor och lång och rätt högljudd, lite av en tuffing. Men under kunde man skymta något annat, en person som tog parti för de svaga och utsatta. Jag minns att jag redan då förstod att han hade andra sidor – mjukare, känsligare.
Åren gick och på gymnasiet skildes våra vägar helt åt utan att jag reflekterade över det. Ännu fler år gick innan han plötsligt dök upp i mitt Instagramflöde. Dök upp för att något år senare helt försvinna. Jag undrade ibland vart han tagit vägen och fick svaret när han dök upp igen för två år sedan.
Helt plötsligt stod han där, med hjärtat i handen och berättade om sitt liv.
Helt plötsligt stod han där, med hjärtat i handen och berättade om sitt liv. Om den känslige pojken som ofta kände sig ensam och ledsen, om den unge mannen som dolde det som gjorde ont för alla, om den vuxna mannen vars psykiska mående förstörde en samborelation och skapade ekonomisk ruin. Om en tomhet som fick honom att till slut ropa på hjälp men som möttes av en stängd dörr och beskedet om att söka sig till närmaste vårdcentral.
Frustrationen fick honom att först försöka supa ner sig för att sedan lägga sig i en snödriva med förhoppningen att somna för alltid. När han blev upptäckt tog han nästa steg och satte en natt eld på en förrådsbyggnad på ett dagis. Han vaktade elden så den inte skulle sprida sig och väntade på polisen. Ett sista desperat rop på hjälp.
Han dömdes till drygt ett års fängelse för mordbrand. Det var priset han betalade för hjälpen. Och det verkar det ha varit värt. Idag lägger han all sin energi på att ta hand om sig själv, sprida kunskap om psykisk ohälsa och skeva mansideal.
Janne, pojken med det vackra, lockiga håret och den värkande själen. Han som äntligen vågar prata om det. Som äntligen får börja må bra.
Caroline Thorén