Jag är ingen speciellt upptagen eller aktiv person på min fritid, men jag har barn och det räcker gott för att göra december till ett race av guds nåde. Det är julavslutningar, luciatåg, glöggfika, julmarknad … ja, ungefär alla aktiviteter som kan fogas till prefixen jul, glögg eller lucia.
Jag har länge undrat om det är det, stressen, som gör det så svårt att få till nån vidare julkänsla. För just det här med julstämning har jag haft stora problem med på senare år.
Jag har skyllt på brådskan: vem kan över huvud taget känna någonting när det alltid är någon som ska skjutsas, hämtas eller tittas på? Eller är det något annat? Är julstämning något förbehållet barn och unga människor, en känsla som jag måste acceptera att det blivit svårt att få fatt i?
Om jag blundar kan jag till och med känna sötman från den där ålderstigna kristyrängeln.
Jag frågar för att jag märker att jag börjat gå i barndom när det gäller julen. De senaste åren har nämligen december kantats av flashbacks från min barndoms jular. Jag kan helt plötsligt finna mig själv utanför eller inuti mitt barndomshem i Gävle. Jag känner lukten från granen i finrummet, hur snön faller i skenet av gatlyktan på gatan och hur mysigt det är att ligga i sängen och glida in i sömnen medan mamma och pappa julstökar i köket. Om jag blundar kan jag till och med känna sötman från den där ålderstigna kristyrängeln som någon av mina äldre syskon vann på stråkorkesterns julmarknad 1975 och som alltid hängde i granen. Den som det var strängt förbjudet att slicka på.
Och när besöket i dåtiden är över är julstämningen det också. Varje gång.
”Jag är ledsen, det har inget med stress att göra. Det blir inte som förr med julen. Vänj dig bara.” Så sa en gammal barndomsvän till mig härom året. Och kanske är det så. Kanske kan jag bara uppleva riktig julstämning inne i mitt huvud numer. Men så länge barnen bor hemma får jag låtsas så hårt att jag tror det själv. Sen kan vi lägga ner julen.
Caroline Thorén