Jag har aldrig varit en särskilt tvärsäker person. Jag vet vad jag tycker, vad jag står för och var jag tror på. Men tvärsäker är jag mycket sällan. När jag var yngre försökte jag ofta bli tvärsäker. Sådär tvärsäker som alla runt omkring mig verkade vara. Sen insåg jag att allt det där bara var en fasad. Bara för att man låter tvärsäker behöver det inte betyda att man är det. Människor är oftare tvärsäkra för att för att de försöker dölja något än för att de är helt och hållet övertygade om en viss sak.
Och jag vet inte vad det är, men på senare år tycker jag att den här tvärsäkerheten spridit sig. Till samhället i allmänhet och till politik och offentlighet i synnerhet. Alla verkar veta exakt vad som är rätt och vad som är fel. Att tveka är att vara svag. Att tveka är att inte våga. I vårt individualistiska samhälle handlar det allt mer om att sälja sin ståndpunkt, övertyga andra om den egna åsiktens förträfflighet och gärna göra bort nån annan under tiden.
”Bara för att man låter tvärsäker behöver det inte betyda att man är det.”
Politiken är ett klockrent exempel som dessutom fungerar stilbildande för andra typer av kommunikation. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en politiker som sa: ”jag vet faktiskt inte” eller ”jag är inte säker.” Men jag vet att jag skulle få en enorm respekt för den som vågade säga så. Bara nån gång ibland.
För jag tror att tvärsäkerhet på ren slentrian gör oss sämre, svagare och dummare. Den motverkar med andra ord sitt syfte. Den gör oss rädda för att tycka fel och göra fel. Den får oss att kriga med ord, att ta heder och ära av andra människor bara för att få rätt. Så föds inga nya tankar. Så föds inga nya sätt att se på samhället och människorna runt omkring oss.
Fram för lite mer osäkerhet och lite mindre tvärsäkerhet. Det kanske skulle lära oss det där vi går omkring och låtsas att vi vet.
Caroline Thorén