En av de saker som jag är mest tacksam över som 40-åring är de vänner jag har kvar sedan barn- och ungdomsåren. De är inte många, en fem sex stycken, men de spelar roll. Stor roll. Det är något med de där vännerna som sett dig som barn, de som var med när du gjorde resan från barn till vuxen. De kan aldrig lura dig och du kan aldrig lura dem. Men de tar dig för den du är utan att du behöver förklara.
De vänner jag har kvar från förr är en salig blandning av personligheter. Vi förenas av vårt gemensamma förflutna och de grundvärderingar som en gång gjorde oss till de vi är idag. En läkare, en advokat, en logoped, en kurator och så jag, någon slags kommunikationsperson, det är vad det blev av de medelklassbarn av 1980- och 1990-talet som vi är.
När jag tittar på oss så förundras jag ofta. Men inte över de saker vi lyckats eller misslyckats med. Utan över hur lätt igenkännbara vi är för varandra, hur konstanta våra personligheter ändå varit sedan vi tog studenten, trots att de yttre förutsättningarna förändras.
De vänner jag har kvar från förr är en salig blandning av personligheter.
S kanske är det tydligaste exemplet. Uppvuxen i ett radhus med en lärarmamma och en busschaufförspappa som älskade att köpa stora partier av vad som helst, vitkål bland annat, till extrapris. Det funkade väl inte alltid jättebra därhemma och nåt överflöd handlade det aldrig om heller.
Idag är S den som har nått störst framgång av oss. Hon är jävligt duktig på det hon gör, pengar är aldrig ett problem och Cadierbaren sätter nivån för utekvällarna. Givetvis hånar vi henne för att hon, som alltid drack det billigaste vita vinet i skolan, tycker att 700 spänn för en flaska bubbel är helt rimligt.
Framgång och pengar hade kanske kunnat göra henne till någon annan. Men det har det inte gjort. Hon är fortfarande tjejen med Dr Martens och sammetsjeans från södra Bomhus. Fortfarande lika lätt igenkännlig.
Caroline Thorén