Jag vet inte hur det är för er men för mig är den tidiga våren den värsta tiden på året. De där drygt 45 dagarna mellan mitten av mars och första maj har, så länge jag kan minnas, sugit. I många år har jag undrat varför. För det har inte varit så att livets skit träffat fläkten just då eller att jag av oklar anledning lyckats fatta extra dåliga beslut under en och halv månad varje vår.
Nej, det har mer med årstiden som sådan att göra. Fulheten i den. För det är en ful period, rent årstidsmässigt. Hård, smutsig snö som man skär sig på och som när den alldeles för långsamt smälter bort avslöjar gult gammalt gräs och lera som smälter och fryser, fryser och smälter. Alldeles för många gånger. Och så vinden, den förbannade vinden som alltför många dagar blåser från norr och tycks kyla värre än någon vintervind. Lägg till tillplattade buskar, spretiga träd och grus, överallt grus som det inte är värt att sopa upp på länge. Och gråheten. Oavsett vilka knep vårsolen försöker med.
Det är som att hela världen nervöst väntar. En världsalltets ängslighet. Samma känsla som när man vaknar söndagen efter en utekväll med kemisk ångest och vet att man har en överdjävlig jobbvecka framför sig.
Det där gör något med mig. Jag blir nervös, rastlös och trött på samma gång. Jag vill krypa ur mitt eget skinn och där har ni mig nu. Men på senare år har jag börjat hitta strategier för att hantera den här perioden, en nätt uppsättning regler som jag håller mig till slaviskt.
För det första tar jag mig själv på ännu mindre allvar än annars. Jag tror inte på nåt jag tänker eller känner. Hjärnspöken, ta en kölapp och sätt er i väntrummet! För det andra släpper jag alla krav på självförbättring, låter de basala drifterna vara allenarådande och sover mycket.
Det går rätt bra och utanför blåser den vidriga vårvinden. Bara 14 dagar kvar nu.
Caroline Thorén