”Jag har varit så rädd, så ängslig för att göra bort mig.”
Så börjar en av Sveriges radios sommarpratare och jag lyssnar intensivt till hans självutlämnande berättelse. Naket, ärligt och stundtals nästan outhärdligt. Flera av dem lämnar ut sina innersta hemligheter till oss lyssnare. Ja, till hela svenska folket.
Det är starkt och mycket modigt.
Sommarpratarnas öppenhet ger oss nya bilder. Vi får insikt i att dessa "idoler", dessa högt burna kändisar är vanliga människor, med vanliga rädslor och tillkortakommanden. Bra för att de, som de framgångsrika personer de ju redan är, visar att de vågar lägga skammen åt sidan, stå för sina rädslor och svårigheter.
Stå för att de är som du och jag. Varken bättre eller sämre.
Men de pratar om det. Något som vi alla borde våga göra i högre grad än vad vi gör. Och själva vara bättre lyssnare.
Sommarpratarnas blottlagda tankar gör många av dem till ännu större och bättre förebilder.
För det verkar ibland som om vi tror att folk som kommit sig fram genom sina kunskaper, förmågor och bedrifter besitter omänskliga egenskaper. Vi hyllar och idoliserar. Skapar små gudar.
Men om hen gör bort sig dömer vi hårt och skoningslöst
Vi kräver gärna fläckfrihet av en framgångsrik skådespelare, sångare eller musiker. Men om hen gör bort sig dömer vi hårt och skoningslöst. En skör lina. Visst tycker även jag att man som offentlig person har ett ansvar i att uppföra sig och stå upp för bra saker. Men de är inga övermänniskor.
Sommarpratarna är viktiga.
Ingenting är så intressant som ett stycke levnad. En målad bild av en verklighet som ofta, verkligen ofta, överträffar diktens.
Livets brokighet, i de små men betydelsefulla detaljerna.
Därför tycker jag om sommarpratet. Därför tycker jag om att få bli påmind om att var och en, känd eller okänd, i själva verket är sårbar, känslig och i allra högsta grad bara människa.
Britta Stenberg