Foto: Claudio Bresciani / TT.
”Jag stod längst bak som pepparkaksgubbe. ”Det var mannens svar på min fråga om Luciaminnen.
Könsneutralt arrangemang? Inte på en enda punkt.
Själv var jag tärna. Som rultig flicka med brunt rakt hår hade jag givetvis inte skuggan av en chans till Luciakandiaturen. Den som var kort i växten placerades längst ut på kanten.
Koreografin var stenhård.
I tävlingen om huvudrollen, årets Lucia, fanns tydliga regler. Nummer ett: Långt, blont, helst lockigt hår gav goda chanser. Alla i följet hade en uppgift.
En vers, skriven på ljusmanchetten skulle läsas. Medan man snurrade ljuset varv på varv så stearinet skvätte på den som stod intill, försökte man staka sig igenom raderna så uttrycksfullt man vågade.
Det fanns ett spänningsmoment till: Vem eller vilka skulle svimma i år? Alltid var det någon som kvickt fick släpas ut i friska luften för syresättning.
I salen satt åhörarna, företrädesvis föräldrar, och rördes av den stämningsfulla högtiden.
Bilden har inte förändrats nämnvärt. Våra små visar upp sin Lucia och vi berörs, och erkänner för oss själva att det är ljuvligt vackert.
För precis nu, när vi befinner oss i en kolsäck behöver vi henne. Liksom doften av kaffet och lussebullarna som lindar sig mjukt i våra sinnen.
I fjol debatterades pojkars rätt att vara Lucia. Men ingen har ännu velat skrota den urgamla traditionen som började redan på 300-talet. Det var då Lucia från Syracusa led martyrdöden för att hon stod fast vid sin tro i en tid då kristna förföljdes och dödades - och blev Sankta Lucia
Så gick det för oliktänkare på den tiden.
Tur, tänker du, att det inte längre är så. Eller …?
Också därför är Lucia extra välkommen att sprida sitt ljus. Både bokstavligen och symboliskt. I ett ögonblick av sinnesfrid, och med budskap om fred och tolerans mellan människor.
Det behövs.
Britta Stenberg
Ett ögonblick av sinnesfrid, och med budskap om fred och tolerans mellan människor.