Pristina. En vacker och modern stad i Kosovo. Reparerad, rustad och lagad. På ytan helt tillfrisknad.
Det är lugnt och stilla. Månen strör sitt ljus mellan de höga träden. Människorna vandrar stilla på gatorna, ofta i klungor, samtalande och skrattande. En stad, på ytan lik alla andra europeiska städer – men den bär på ett sår.
Såret uppstod för 30 år sedan. Under Kosovokriget då diktaturens regim härskade och hetsade. Människor som levt sida vid sida förvandlades till värsta fiender. Kan man tänka sig något värre?
Krig är krig, med ingredienser av grymheter och förfärligheter. Människoliv tappar värde.
”Kamrat förrådde kamrat”
Min albanske vän Rizah berättar: ”Kamrat förrådde kamrat. För att klara eget skinn, eller medryckt i det rådande kaoset. ”
Att bli förrådd av sin bästa vän, måste vara den yttersta spetsen av grymhet och svek, tänker jag.
Han berättar vidare: ”Tänk dig att grannen som du delat dagliga kaffestunder och middagar med, som du hjälpt och blivit hjälpt av, som du visat var du gömt din nyckel - är den man som sedan våldtar och mördar din familj.”
Folk drevs på flykt. I dag har många albaner återvänt till Kosovo. De bygger upp städer igen. Men de minns. De vet hur viktigt det är med sympati och omtanke när man söker skydd. Hur avgörande det är att det mottagande folket står för godhet.
Risah, hans fru och fyraåriga dotter flydde, precis som tusentals andra, till Sverige. På väg till flyktingförläggningen i Ystad mötte de uniformerade poliser. Flickan som blev påmind om polisernas grymhet i hemlandet, skrek och grät av rädsla, skakade i hela kroppen medan hon klamrade sig fast vid sin pappa.
Han fick syn på ett träd där det satt en fågelholk, gick dit med flickan och pekade: ”Du behöver inte vara rädd, vi har kommit till ett bra land. Här människorna så snälla att dom till och med bygger små hus åt fåglarna.”
Britta Stenberg