Utbudet av skräckfilm, seriemördarfilmer och ond bråd död växer, breddar fantasin till de mest makabra situationer man nästan inte kan tänka sig. Är denna tillvanda blodtörst verkligen bra? Undrar jag och bläddrar vidare i tv-tablån.
Våldet på film har med åren blivit hemskare, grövre, bisarrare. Ofta framförs även låttexter som handlar om självmord, knark och annat destruktivt. Men vad gör det med oss? Med mig? Bidrar det till avtrubbning? Förstörs empatin?
Forskarna är oense. Debatten började redan vid tv-spelens intåg i våra vardagsrum. Några ansåg det skadligt för unga med så mycket interaktivt dödande, medan andra ansåg motsatsen.
Vi har inget svar. Men jag har märkt att min egen hjärna numera leker med bilder som den definitivt inte kunnat föreställa sig för trettio år sedan. Fast jag verkligen inte har önskat det.
Hur vettigt lät det att jag hade associerat till en thriller?
För en tid sedan inställde jag mig på tandläkarhögskolan i Umeå för att genomgå en röntgen. Blev där satt i en hög stol och intill mitt huvud svävade två avlånga armar. Spejsad röntgenapparat alltså. Sköterskan demonstrerade den moderna tekniken. Hon skulle sitta vid ett monitorbord i ett annat rum och manövrera de platta armarna mot mitt huvud.
Filmen tog form: ”Tänk om du missar att trycka på stoppknappen och mosar min skalle - som när man krossar ett ägg!” utbrast jag högt och trodde att sköterskan såg samma film som jag.
Det gjorde hon inte.
I stället började hon nu ett terapeutiskt samtal med mig där hon tålmodigt försäkrade att min skalle inte alls skulle riskera att krossas. Jag fick en ingående beskrivning av hur maskinen fungerar, och nu hade jag verkligen inte hjärta att avbryta henne. För hur vettigt lät det att jag associerat till en thriller?
Alltså: Det är inte nyttigt att utsättas för filmvåld. Det är nu utprovat och belagt.
Man får så konstiga fantasier.
Britta Stenberg