Foto: .
Jag jobbar på mitt eftermäle. Försöker göra mig odödlig genom palt. En himla stor gryta med 70 paltar paketerad och levererad till de yrkesarbetande barnen och de överlyckliga barnbarnen.
Ingen gjorde så god palt som mormor!
Jag föreställer mig belåtet denna kommentar från barnbarnen när de blivit vuxna och berättar om sin barndom för sina barn.
För att jag vill att det ska finnas en framtid att tänka på.
En bra framtid. En ljus och innehållsrik. Ett hopp fast det just nu haglar av hot från alla håll där dödlighet i motsats till odödlighet är på agendan.
Det finns så många som med kändisskap i sikte vill göra sig odödliga.
Som idogt strävar efter rampljusets sken. Att lyckas bli omtalad, omskriven och beundrad. Att få vara med i den ena tävlingen efter den andra. Blända, glänsa och glittra. Men få ger bestående avtryck. Många blir dagssländor med djupa besvikelser som följd.
Alice Strandberg bodde i Luleå. Sista åren på ett äldreboende, fast hon stretat emot detta länge, fann hon sig så småningom i sitt öde.
96 år fyllda undrade hon ofta: Vad ska man hitta på, här bor ju bara gammelfolk?
Pigg och klar i skallen var hon. Skrev dikter så det fräste om det. Varje fars dag gick hon ut till sina grannar på boendet och bjöd på kaffe och deklamerade sina nyskrivna farsdagsdikter till herrarna.
Jag tror inte att hon med avsikt jobbade på sitt eftermäle, men nog satte hon spår när hon i början av 2000-talet traskade runt på Luleå Stadsmara med rollator.
Hon ringde och jublade: Aftonbladet har skrivit om mig, på en helsida, nu är jag lika känd som han, ja vad heter han nu igen … äsch det gör detsamma, du ser hur det går, att bli kändis är samma sak som att bli glömd.
För mig blev hon odödlig.
Så enkelt kan det vara och hemligheten med att bli odödlig är alltså:
Mer palt och poesi åt folket.
Britta Stenberg
Hemligheten med att bli odödlig: Mer palt och poesi åt folket.