”Men mormor … jag har ju visat dig tusen gånger.” 10-åringen ser på mig med trötthet i blicken och hans suck kommer från djupet.
Jag ger upp. Hela tiden dyker det upp nya saker som telefonen och datorerna begär av mig som kräver en smula kunskap. Jag har inte den kunskapen.
Men mina barnbarn har. Alltså rådfrågar jag dem.
Det är nya tider. Fast något med den här rollfördelningen känns skevt.
10-åringen ser på mig med trötthet i blicken och hans suck kommer från djupet.
Nog borde det väl vara så att jag som gammal, vis och erfaren ska sitta där i min gungstol och lyssna till mina barnbarns funderingar om existensen och ge dem kloka, väl genomtänkta råd på vägen. Den krokiga, stundtals svårframkomliga väg som kallas livet. Ha svar på alla frågorna.
”Det finns länder där man känner sådan vördnad för de äldre att man alltid rådfrågar dem innan det fattas beslut”, säger jag till en förvånad gosse.
När hände det här? Att vi äldre blev omkörda av det uppväxande släktet och hur kommer det sig att de små besserwissrarna så blixtsnabbt kan avslöja sprickorna i sin mormors vetande?
”Se så mycket rönnbär. Det betyder enligt bondepraktikan att det ska bli en kärv vinter”, säger jag och jäser av vishet.
Jag ska precis till att börja en lång förklaring om bondepraktikans betydelse för den jordbrukande människan, då 10-åringen utbrister: ”Det är fel. Att rönnbären skulle ha något med vintern att göra är en myt! En forskare från Umeå, Ulf Sperens, har studerat det under sju år och funnit att det inte finns något sådant samband.”
I den stunden hatar jag Google. Fast i nästa sekund inser jag att tiden kommit då de unga tar för sig, ifrågasätter och lär sig snabbare än blixten.
Och det är så rätt. På den punkten är de unga smartare än vad min generation någonsin varit. Så vi äldre får nog skippa bilden med gungstolen och svälja förtreten i att vara tvåa.
Det är nya tider nu.
Britta Stenberg