Britta Stenbergs hemby har skakats av de senaste veckornas händelser. Arkivbild: Lennart Enkvist
Jag brukar betrakta tryggheten. Tryggheten som bor i olåsta dörrar, förutsägbarheten i vem man kommer att möta på promenaden, den lunkande vardagen som rinner förbi likt en klar, frisk, porlande älv. Tryggheten som till så stor del beror på att jag bor i en liten by där ansikten är bekanta. Där livet går sin gilla gång.
En dag slås tryggheten i spillror. En man från byn, Olle, försvinner spårlöst. Ingen vet vad som hänt honom eller vart han tagit vägen.
Polisuppbådet är stort, sökinsatserna gigantiska. Hundratals människor samlas med ett enda mål: Att hitta Olle.
Jag tänker att vi bor i ett privilegierat land där det finns fantastiska resurser att tillgå när det behövs.
Men det som berör mig mest, är att se den medmänsklighet som med ens kommer till ytan.
Påståendet att vi ska ha blivit individualister som helst bara sitter och stirrar på våra skärmar stämmer inte.
Empatin för familjen ligger som ett osynligt flor över våra huvuden.
Nu sluter folk från när och fjärran upp i sökandet. Man vill hjälpa till. Få klarhet. Veta. Empatin för familjen ligger som ett osynligt flor över våra huvuden.
Det riggas ett provisoriskt utspisningskök. De som söker måste äta och dricka för att orka. En ung flicka undrar vad just hon kan bidra med. En stund senare springer hon hem och bakar en kaka. Den gemensamma viljan är stark som en järnkätting. Var och en ger vad man har och kan, för det som drabbat en, drabbar alla.
Generositeten och hjälpviljan kommer från alla håll. Kommunen liksom ortens företag och butiker skänker varor och tjänster. Värmen i omtanken blir som ett balsam när hoppet att finna Olle vid liv avtar.
När det hemska stjäl tryggheten, det är då vi ser vad det betyder att vi har varandra. Det är då styrkan kommer. Det är då vi ser hur vi värnar om det stilla lunket, utan hot och faror. Utan rädslor. Och vår innerliga önskan att få leva med olåsta dörrar.
Britta Stenberg