Förra gången skrev jag att jag ville ha ”mer palt och poesi”. Därför återkommer jag till ämnet.
Jag har ett par goda vänner som för 20 år sedan kom från Kosovo till Sverige. Som flydde från hus och hem i brinnande krig. Som såg sina nära och kära dödas. Som varit med om flyktingläger och umbäranden. Här i vårt land har vi glömt det kriget. Glömt det för nya krig i världen, nya katastrofer och nya människor på flykt.
Men i deras själar sitter det kvar. Varje dag.
Det är fred nu i Balkanländerna och på ytan helt läkt. Turisterna strömmar in.
Mina vänner har valt poesins väg för att sätta ord på sina tankar och känslor. Och inte bara det, de försöker hjälpa sina landsmän att göra detsamma. Något som tidigare varit svårt och rent av farligt. Att offentligt visa att man skriver är ännu inte vanligt på Balkan.
Vi samlas på ett kafé i Skopje. Ryktet har spritt sig att svenska författare och poeter är där och ska läsa sina dikter för publik. Massor med folk strömmar in. Kaféet blir fullt. Språk talas som jag inte förstår men värmen, delaktigheten, glädjen över att ha en gemensam sak, skrivandet, blir plötsligt översättaren.
Nu vågar sig också makedonska och albanska poeter fram. De knycklar upp en bit papper ur byxfickan, läser och tar leende emot applåder. Fler stiger fram, någon har lyckats ge ut en bok, delar ut den gratis till alla som finns på plats. Det är ordets verkliga makt som pågår.
Vad skriver de om? Svaret är: Samma som vi andra. Oavsett bakgrund får orden från blodomloppet flödas och formuleras. Känslorna ta form.
Vi är likadana allihop.
- Nej, inte jag, jag varken läser eller skriver eller begriper mig på poesi, säger du, och avfärdar formen som märkvärdig och högtravande.
Fel! Börja med julklappsrim. Lek med orden. Upptäck glädjen i det.
Det är också poesi.
Britta Stenberg
Börja med julklappsrim. Lek med orden. Upptäck glädjen i det.