En studie har visat att de flesta ljuger hos doktorn. När jag hör detta tänker jag: ”så dumt!” Sedan kommer förstås samvetsminnet uthoppande, som om någon tryckt på en osynlig knapp. Jag ser mig själv sitta hos läkaren som stirrar rakt på mig och ställer frågan: ”Hur mycket väger du?” Jag vrider mig besvärat, harklar och drar till. Eller rättare sagt ifrån. För ut ur min mun hoppar en lögn. Min vikt minus tio kilo. På ett enda bräde.
Jag är i gott sällskap. 60-80 procent av oss ägnar sig åt sanningsfrisering, säger studien. Fast du som läser detta har förstås aldrig ljugit i sjukvården. Och studien gjordes ju i USA, så att ... Vi ljuger om hur mycket vi motionerar, vilka tobaks- och alkoholvanor vi har, men också om mediciner. Inte så bra.
Allt för att slippa blotta vår ickeperfekta existens. Och enbart tanken att, i detta underläge, bli tillrättavisad av doktorn, får oss att fippla med sanningen. Vi ljuger för att vi känner skuld. Nu ska vi känna skuld för att vi ljuger. Skuldkontot riskeras att övertrasseras. Sjukvården har faktiskt bara som mål att hjälpa oss. Och, säger de som gjort den här undersökningen, lögnerna kan till och med leda till att vi får fel behandling. Usch då. Så vill vi inte ha det.
Lögnerna kan till och med leda till att vi får fel behandling.
Så vad vill vi då? Kanske slippa säga det högt, det som vi innerst inne redan vet. En slags förnekelse. Men också det faktum att vi inte vill blotta allt för en person som vi nyss mött. Oavsett syftet. Fast - rapporter som tvingar mig till biktstolen måste ifrågasättas.
Kan man lita på undersökningen? Hur gick enkäterna till? Om du frågar en lögnare om de någon gång ljugit, borde väl svaret bli ”nej”. Logiskt. Nästa gång en doktor frågar om min vikt ska jag motfråga: ”Varför vill du veta det?” Det tror jag är en bra replik för att jämna ut underlägsenheten. Ett tips även för dig som aldrig ljuger för doktorn.
Britta Stenberg