Jag tycker att brokigt är roligare och intressantare än enfärgat. Det gäller allt, även människor.
Året var 1949. Mannen vid namn Oskar Persson hade kallats till Lycksele tingsrätt för avgörandet av ett faderskapsmål.
Innan förhandlingarna var Oskar tillsagd att sitta tyst och låta advokaten föra talan. När domaren satt sig, reste sig Oskar från sin bänk, gick fram till domarskranket och sade högt och tydligt: ”Jag måste få ställa en fråga: om domarn stoppar in en tjugofemöring i en automat, är inte chokladbiten som kommer ut då domarens?”
Domaren nickade bifall till frågan.
”Då så, då vet vi således att gossen är min.” sade Oskar.
Denna verklighetsgrundade historia får belysa min vardagsfundering
Oskar Persson var en kuf som fanns i min hemtrakt. Visserligen kallades han för byns original, men på ett bra sätt. Han var som han var. Helt och fullt accepterad och han fyllde sin plats i tillvaron. Gav oss tacksamma roliga citat och anekdoter som löpte vidare i folkmun. Han hade själv inget emot det. Tvärtom.
Oskar var bara omaka, annorlunda. Han gick sin egen väg, gjorde som han tyckte och ville.
Jag saknar de naturligt originella människorna och ställer mig ofta frågan: Vart tog de vägen?
Har informationssamhället raderat ut dem? Är det så att influenser från omvärlden sett till att likrikta och anpassa oss?
Tvättat bort brokigheten.
Kanske är det också så att många av kandidaterna i dag diagnostiserats och behandlats.
Positivt förstås.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det var en charmerande när det fick finnas lite olika slags människor som i sin originalitet blev något av byns egen symbol.
Uttrycket ”gilla olika” var en självklarhet.
Vi minns dem i generationer: Oskar Persson i Sorsele, Korhonen i Malå eller Burk-Curt i Skellefteå. De lyckades bli odödliga.
Bara genom att vara som de var.
Brokiga.
Britta Stenberg
Kanske är det också så att många av kandidaterna i dag diagnostiserats och behandlats.