Stackars tomten. Han får nöja sig med att bli kramad en gång per år. Vi måste kramas mera! Töntig uppmaning? Inte alls. Av kliniskt hälsomässiga skäl ska vi se till att omfamna varandra i minst tio sekunder. Då frisätts feel-good-hormonet Oxytocin, vilket i sin tur triggar lyckoämnet dopamin, som i sin tur drar igång kroppens bromssystem, som i sin tur gör att hjärtat, blodtrycket och immunförsvaret mår bra. Som värsta mirakelkuren. Och som synes räknas nu inte Facebook-kramar.
Vi har genomgått en stark kulturförändring. Ungdomar är de som är bäst på att kramas, medan vi som minns att man hälsade på varandra genom att lyfta på hatten, ta i hand och buga och niga, med tiden lärt oss bli ett kramande folk.
”Tack”, ”hej” och ”hej då” ger, (förutom kärleksbetygelser då) kramläge. Helt universellt är det dock inte. Min franske granne kom emot mig, skulle ge mig en kram, trodde jag, fast det han försökte göra var att pussa luften på mina båda kinder, vilket ledde till en rätt så pinsam sammanstötning.
Sifo har funnit att det kramas flitigare i södra Sverige än här i norr. Hoppsan!
Av kliniskt hälsomässiga skäl ska vi se till att omfamna varandra i minst tio sekunder.
Man behöver inte känna varandra särskilt väl, för att hälsa på varandra med kramar. Det är en avvägning förstås. Vem har inte hälsat på någon med en kram, och sedan blivit varse att personen man trodde sig känna igen, i själva verket var helt obekant? Med tanke på ovanstående vetenskap, gav man ju bara bort en hälsoboost. Ingen skada skedd, alltså.
Kramarna gör oss mindre rädda och ger oss en fredligare tillvaro. Fast kramandet måste förstås ske frivilligt. Ordern: ”Men ge nu moster Bettan en kram!” till det lilla barnet, som inte vill, är inte att rekommendera.
Inför den stundande julen, hoppas jag således att det kramas mycket, ofta och länge ute i stugorna.
Och … framför allt: ge en extra kram till Tomten.
Britta Stenberg