En pigg pensionär. Självklart påstående, eller?
Inte alls. För själva ordet pensionär leder omedelbart tanken till sjukdom, fysisk och psykisk halvfart (om ens det). En som bara kostar och inte längre har något att bidra med.
Ändå har vi i detta land fler personer än någonsin som fyllt 65 år och som bidrar till allmän trivsel för andra och håller igång för fullt.
Problemet är att vi inte kan särskilja den här gruppen som grupp. Det finns helt enkelt ingen specifik benämning på oss som gått i pension och som fortfarande är aktiva.
Alltså får alla följa med på tåget. Alla pensionärer blir då personer som med ålderns rätt lagt ner spaden och väntar på att få kasta in handduken, dra in årorna, vika om hörnet, kila vidare, ta ner skylten, checka ut.
Ja, allt det där man förväntas orka när man ska till att dö.
Dilemmat med det namnlösa tillståndet i livet hörde jag om i radions P1, jo man lyssnar på P1 då man är pensionär.
För att omgivningen ska fatta vilken sorts pensionär man har att göra med borde det skapas en benämning.
Mats Klockljung från Glommersträsk hade mejlat in ett förslag som nämndes i programmet: Han tyckte att det där mellanrummet som består av pigghet, alltså tiden mellan arbete och dysfunktion borde kallas mellenium, och att han själv vill kalla sig för en glad mellinär.
Måste det finnas ett varumärke, en benämning? undrar man förstås.
Jo, klassificeringen skulle bidra till att minska fördomar och således hjälpa den pigge pensionären att slippa förklara för sin omgivning att hen faktiskt är pigg och alert - sin ålder till trots.
Ungefär som ungdomar, och barn. Per definition säger dessa ord oss massor.
Åldringar finns förstås. Men det låter inte så käckt.
Mellinär är nog det som kan toppa listorna, så här långt.
Själv känner jag mig absolut som en typisk mellinär.
Britta Stenberg
Tiden mellan arbete och dysfunktion borde kallas mellenium.