Foto: Janerik Henriksson/TT.
Svenska folket har gjort det igen! Julhandlat och mellandagsshoppat och rekordsiffrorna flög i taket. Så galet tänker jag, och sätter mig under min korkek och luktar på blommorna.
Det där sista är förstås en metafor. Det är märkligt att vi svenskar som är så miljömedvetna.
Vi sorterar lydigt plast och plåt och wellpapp, och som med denna kunskap fokuserar sopornas ohyggliga mångfald, kan samla på oss mer. Och mer. Och ännu mer.
Jag tror att det är Ernsts fel.
Ernst, som milt och rart inspirerar oss att ta vara på, att omvandla och pyssla. Som med enkla grepp gör små söta, nätta saker som gör hemmet så prydligt. Livsfarligt.
Vad gör han? Jo, väcker den där längtan efter något vi inte har.
Lugn. Harmoni. Något i stället för stressen, svettiga köer, i vår kamp mot tiden som inte räcker.
Är det inte så att Ernst med sina tvålar, spetsar och hemmatips får oss att känna oss usla och otillräckliga?
Och vad gör vi då? Tröstshoppar! Springer andan ur oss för alla rea-fynd.
Titta i din källare. I förråden. Har du också samlat en mängd bra-att-ha-grejer?
I min finns tygbitar, brädlappar och plastlock och burkar, ja, sådant som Ernst använder, ni vet.
Väljer en annan kanal. Trycker bort Ernst ur mitt liv. Men vad händer då? Jo, reklamen sprutar fram. Köp! Köp! Köp! ropar den.
Konsumtionssamhället gör allt för att väcka mitt habegär och jag får verkligen ta spjärn mot korkekens stam för att inte trilla dit.
Mitt i detta ekorrhjul känner jag mig trots allt duktig, stolt och sparsam och lite Ernstfinurlig när jag lyckats rädda en utgången mjölkliter genom att omvandla den till ugnspannkaka.
Så jag bestämmer mig för att återgå till att lukta på blommorna, som översatt till verkligheten blir att skotta snö.
Den som varje dag levereras i överflöd, helt gratis, och utan att Ernst varit det minsta inblandad.
Britta Stenberg
Trycker bort Ernst ur mitt liv. Men vad händer då? Jo, reklamen sprutar fram.