Jag vill åt andras pengar, tänker jag och ändrar 2 600 till 1 000. Det gör ingen skillnad. Det är ändå tydliga drag av girighet.
Varje år samma sak. Samma vånda när jag ska prismärka mina tavlor. Utställningen hålls i mitt barndomshem. En bra plats för nämnda ändamål; att kränga de tavlor jag målat under vintern.
Fortsätter: Vill jag verkligen sälja den här? Ångrar jag mig om någon vill köpa?
Är priset för högt? För lågt? Så svårt det är. Jag gör ju ändå inte detta för att tjäna pengar (jaså – inte det?) Jag får samvetskval. Som affärskvinna är jag således fullkomligt kass.
Flintskalliga gubbar hävdar att de gått i ens parallellklass.
Utställningen går igång. Samtidigt mal denna inre ambivalens. Är jag en girig person? Ska inte kultur vara en upplevelse utan baktankar? En okänd besökare kommer. Turist tänker jag, eller hemvändare. Sommarsolen ger ju näring åt just dem. Ibland träffar man på klotrunda, flintskalliga gubbar som till på köpet hävdar att de gått i ens parallellklass.
Mannen som närmar sig är kortväxt, smal och har vänliga grå ögon. När hans läppar skiljs i ett brett leende ser jag att han har en bred glugg mellan framtänderna. Jag känner igen den, och honom. Hjärtat skuttar till. Som i en film slängs jag tillbaka i tiden och gräsmattan där vi står blir en fotbollsplan och det var här vi lekte tjuv och polis och kurragömma, och det är 60 år sedan vi sågs och jag blir så innerligt glad.
Insikten står i filmens eftertext. Det är det här som är grejen. Titta på konst blir ett lockbete som drar till sig nya och gamla bekanta. Det uppstår en mix av nostalgi i möten och bekräftelse när folk ser det jag skapat. Däri ligger kärnan och den verkliga orsaken till mitt årliga konstutställningsprojekt.
Glädjen av ett återseende. En minneskavalkad. En delad barndom.
“Best things in life are free”. Det bästa i livet är gratis.
Exakt så är det.
Britta Stenberg