Han frågade inte. Bara tog min kompis Stina. Jag kände hur han gav mig en svidande dask i ansiktet. Igen. Det är alldeles för ofta han kommer på visit numera - liemannen. Han tar mina vänner. Vänner jag haft genom livet, nya vänner, kollegor. Poff är de borta. Och kvar står man då. Stirrar rakt upp mot himlavalvet och önskar ett tecken på att orden går fram. ”Varför måste du lämna mig precis nu? Fattar du inte hur tomt det blir?”
Jag vet. Döden är oundviklig, naturlig och i vissa fall befriande. Men skitsvår att handskas med och särskilt om det är så att den kommer helt otippat och sveper bort ens nära med ett enda handslag. Det gör mig arg. Hur orättvist och fullständigt omdömeslöst tänkte döden nu? Han tar unga, men inte de som är obotligt sjuka som lider och inget annat önskar än att han ska komma. Fast oavsett vilken reaktion eller känsla som skovlar sig fram, måste jag inse det meningslösa i det. Den som dött kommer inte tillbaka.
Döden är oundviklig, naturlig och i vissa fall befriande. Men skitsvår att handskas med.
Ringer kompisar som för att kolla att dom verkligen lever. Tänker egoistiska tankar. Det finns andra synsätt. Men just nu, precis just nu, är jag en ensam, lidande individ som balanserar på ett isflak, på väg ut till havs. Jag vill ha det så. Och jag vältrar mig i det. En god stund. Tycker synd om mig.
När jag går fram till fönstret, lyfter blicken och suckar fastnar blicken på ett vitt, runt, litet moln. Det studsar omkring. Liksom hoppar fram på ett konstigt sätt. Stirrar på det och tänker att det där, det är inget normalt molnbeteende. Det måste vara Stina som bollar runt med det. För att visa att hon inte alls tänker tolerera den här sortens dysterhet.
”Skärp till dig nu och vårda dina vardagsmöten i stället”, säger hon.
Jag hör den tydligt. Hennes glada, pigga, bestämda röst och nu känner jag att svedan långsamt lämnar min kind. För den här gången.
Britta Stenberg