Ăverallt och hela tiden gĂ„r vi in och ut ur roller. Roller som vi tar pĂ„ oss och som förvĂ€ntas av oss beroende pĂ„ vad vi sysslar med.
Att Äka buss Àr inte precis nÄgon hisnande glÀdjeupplevelse, Àven om det givetvis kÀnns bra, miljömÀssigt sett. DÀr sitter resenÀrerna i sina egna bubblor, med sina surfplattor eller telefoner och inbjuder föga till samtal. Det Àr som om bussresenÀrens roll Àr att vara innesluten i sig sjÀlv.
Busschauffören har sina uppgifter, sin roll. VÄra förvÀntningar Àr att hen ska transportera oss pÄ ett sÀkert sÀtt, hÀlsa oss vÀlkomna och ge instruktioner om bÀltet och ankomsttider. Fast ibland kommer nÀmnda information pÄ elektronisk display. DÄ blir busschauffören Ànnu mer anonym.
DÀrför vill jag nu berÀtta vad som hÀnde, nÀr jag skulle Äka buss mellan tvÄ stÀder i södra Sverige. Knappt hade vi rullat ut ur terminalen, förrÀn chaufförens röst i högtalaren hÀlsade oss vÀlkomna. Han presenterade sig som Erik, och berÀttade att han hade tvÄ passioner i livet: att köra buss och att sjunga opera. Under vÄr fÀrd skulle vi dÀrför bli bjudna pÄ sÄng ur Barberaren i Sevilla.
Eriks sÄng uppfyllde nu bussens alla skrymslen. Hans vackra stÀmma klingade hög och stark och klar. Folk lade ifrÄn sig sina plattor och telefoner. Lyssnade förstummat. VÀskorna pÄ bagagehyllan hoppade och studsade av hÀnförelse.
NĂ€r han tystnade, applĂ„derade folk och ropade âda capoâ, vilket resulterade i ett âextranummerâ.
Under Äterstoden av resan delade vi passagerare vÄra kÀnslor och reaktioner med varandra. Ingen hade varit med om nÄgot liknande. NÄgra sade sig till och med ha fÄtt ett nyvÀckt intresse för Rossinis opera.
Varje gÄng jag stiger pÄ en buss tÀnker jag pÄ den resan. TÀnker pÄ hur sÀllsynt det Àr att vi vÄgar kliva ur vÄra roller. För det Àr nÀr vi gör det, som det magiska Àventyret tar sin början.
Britta Stenberg