Överallt och hela tiden går vi in och ut ur roller. Roller som vi tar på oss och som förväntas av oss beroende på vad vi sysslar med.
Att åka buss är inte precis någon hisnande glädjeupplevelse, även om det givetvis känns bra, miljömässigt sett. Där sitter resenärerna i sina egna bubblor, med sina surfplattor eller telefoner och inbjuder föga till samtal. Det är som om bussresenärens roll är att vara innesluten i sig själv.
Busschauffören har sina uppgifter, sin roll. Våra förväntningar är att hen ska transportera oss på ett säkert sätt, hälsa oss välkomna och ge instruktioner om bältet och ankomsttider. Fast ibland kommer nämnda information på elektronisk display. Då blir busschauffören ännu mer anonym.
Därför vill jag nu berätta vad som hände, när jag skulle åka buss mellan två städer i södra Sverige. Knappt hade vi rullat ut ur terminalen, förrän chaufförens röst i högtalaren hälsade oss välkomna. Han presenterade sig som Erik, och berättade att han hade två passioner i livet: att köra buss och att sjunga opera. Under vår färd skulle vi därför bli bjudna på sång ur Barberaren i Sevilla.
Eriks sång uppfyllde nu bussens alla skrymslen. Hans vackra stämma klingade hög och stark och klar. Folk lade ifrån sig sina plattor och telefoner. Lyssnade förstummat. Väskorna på bagagehyllan hoppade och studsade av hänförelse.
När han tystnade, applåderade folk och ropade ”da capo”, vilket resulterade i ett ”extranummer”.
Under återstoden av resan delade vi passagerare våra känslor och reaktioner med varandra. Ingen hade varit med om något liknande. Några sade sig till och med ha fått ett nyväckt intresse för Rossinis opera.
Varje gång jag stiger på en buss tänker jag på den resan. Tänker på hur sällsynt det är att vi vågar kliva ur våra roller. För det är när vi gör det, som det magiska äventyret tar sin början.
Britta Stenberg