Efter det att den sista tentan för vårterminen var avklarad tog det inte lång tid innan jag plockade upp min första bok från högen för sommarläsning. Mitt under terminen hinner jag sällan läsa så mycket som jag önskar. Så i hörnet av mitt rum stod nu en minst sagt ostabil hög av böcker väntandes.
Den som låg högst upp var ”Främlingen” av Albert Camus. Den plöjde jag snabbt igenom. På grund av det väldigt knapra antalet sidor – 126 stycken – som boken bestod av, fick jag en idé. I hopp om att få pappa och lillebror att läsa lite mer, rekommenderade jag den till båda.
Brorsan var inte särskilt imponerad och ryckte slött på axlarna. Pappa däremot, han klämde lite på den väldigt tunna boken och antog kaxigt utmaningen. Innan sommaren var slut så skulle boken vara utläst, det lovade han.
För pappa, vars läsning vanligtvis består av att han bläddrar genom sportbilagan i tidningen eller spontant läser deckare från topplistan, så skulle det nog bli en utmaning att plöja en skönlitterär roman – trots det ynka sidantalet. Men pappa var inte orolig, han hade ju gott om tid på sig.
Det var ungefär sex veckor sedan. Sedan dess har jag varit på honom typ två gånger i veckan, och det går inte särskilt bra för min kära far. Från början viftade han nonchalant bort mina uppmaningar om att börja med boken och skyllde på att han hade gott om tid innan sommaren var slut. Sedan började veckorna gå, och pappa började bli lite stressad. Han satte sig ner ett par gånger, läste i några minuter, och kom sedan på att han hade något väldigt viktigt att göra (gräsmattan har nog aldrig blivit klippt såhär frekvent).
Nu har han endast fyra veckor kvar, och titelsidan stirrar fortfarande blankt in i pappas ögon varje gång han öppnar boken. Vem ska gå segrandes ut ur detta, en 126 sidor tjock (tunn?) bok, eller en läskunnig livserfaren karl i sina bästa dagar? Sannerligen en kamp för historieböckerna.
William Johansson
Innan sommaren var slut så skulle boken vara utläst, det lovade han.