Foto: Bildmontage/TT.
Don’t look back, you’re not going that way. Precis vid entrén hänger en vit t-shirt med citatet tryckt i rött. Jag stannar till när jag passerar genom klädaffären sent en eftermiddag, jag är trött och samma dag har jag sagt upp mig. Det är dags att lämna tryggheten, som för mig till stor del är och har varit en stor vit skola med gröna dörrar.
Det har gått arton år sedan jag för första gången gick in genom de gröna dörrarna. Det var höst och mina första elever var födda 1990. Det var en helt annan tid, men ändå samma plats och när det nu är dags för mig att låta dörrarna slå igen bakom mig är nostalgin och vemodet mina bästa vänner och de som får mig att minnas allt som varit.
Jag blir stående medan jag håller i t-shirten och tanken slår mig. Det är alla människor som kommer att fattas mig mest. Genom åren har jag arbetat med glada och nöjda människor, men ibland även gränslöst ledsna och väldigt arga.
Under åren som gått har vi delat fikabord, skrivbord och berättelser från våra liv med varandra, det har varit högt i tak och nära till alla känslor och allt har varit okej.
Jag har formats till den jag är under de år som jag tillbringat bakom de gröna dörrarna och mycket beror på de människor som kommit, gått och bestått. Vi har delat mycket tillsammans, för både livet och döden har under dessa år dragit igenom den vita skolans fyra väggar. Jag är otroligt tacksam för de kloka tankar och goda råd som getts mig genom åren, för de har berikat mig och på många sätt gjort mig till den jag är i dag.
Det är därför med glädje jag ser tillbaka på det som varit. Allt det frustrerande, irriterande och accelererande som stundtals ätit upp mig tänker jag försöka glömma bort. Just för att i min väg framåt vill jag kunna le när jag tittar bakåt.
Nostalgin och vemodet
De är mina bästa vänner och de får mig att minnas allt som varit.
Jag är otroligt tacksam för de kloka tankar och goda råd som getts mig genom åren