Det blir november och det blir mörkt. Regn blir snö och än en gång fyller jag år och det är en vanlig tisdag och det är provocerande kallt. Jag blir trettionio och firar det mitt emellan jobb och skjutsningar och det är inga ballonger, men stora kramar och hipp hipp hurra.
En människa i min närhet brukar skratta och mena att jag ska njuta innan jag blir fyrtio, för då börjar det riktiga förfallet. Då kommer visst allt att rasa och innan det rasar tänker jag därför lära mig en hel del om mig själv och om andra.
Jag vill under detta år försöka förstå saker som jag inte fattar det minsta av. Som världsekonomi och uppvärmning av hus. Eller varför allt hamnar på golvet i hallen, istället för på krokar eller i lådor. Det blir riktigt svårt, men jag ska försöka.
Jag vill även acceptera sådant som fortfarande ligger och pyr. Varför saker blivit som de blivit och varför människor inte finns varken här eller där. Jag vill bli ännu bättre på att ryta ifrån när saker är vansinne, men kanske måste jag välja mina strider för att inte rasa i förtid.
Jag vill bli ännu bättre på att säga nej. En annan människa i min närhet sa en gång att hon numera var såpass gammal att hon kunde säga nej till att besöka badhuset och ikläda sig baddräkt offentligt. Hon ville inte. Punkt. En inneboende säkerhet fick henne att kunna säga nej, utan att vira in sig i en massa ursäkter. Den säkerheten och tryggheten vill jag ha innan mitt trettionionde år är slut.
Men, jag vill även bli ännu bättre på att säga ja. Inte tänka praktiskt och trist, utan vitt och brett. Jag vill ut på långa och korta äventyr och ha mina människor med mig, samtidigt som jag vill säga ja till lugnet som jag insett att vi behöver emellanåt.
Det stora förfallet börjar tydligen om ett år. Innan dess tänker jag därför bli klokare och leva livet ännu mer. Det kan väl inte vara så svårt?
Sofie Hedman
Då vill jag gärna känna en inneboende säkerhet och trygghet.