Europaväg fyra ligger framför och bakom oss och vi är ganska så ensamma på vägen. Vi färdas söderut och det är en tidig lördagsmorgon. I baksätet sitter barnen med musik i öronen och vi som kallar oss vuxna sätter på radion. Lättsamma melodier som vi har hört förr fyller kupén och jag slås av att det bara är i bilen jag numera lyssnar på radio.
Så har det inte alltid varit. En gång i tiden satt jag på en gul kudde på det ljusblåa plastgolvet i mitt rum med pekfingret redo. Min lugg var uppåt och åt sidan och min stora svarta stereo var köpt på Thylins. Den innehöll en massa finesser som jag fortfarande inte vet vad de var bra för.
Det var vred att vrida på och det var knappar att trycka in och förmodligen kunde man även justera basen och diskanten. Jag hade ingen aning, för det enda jag brydde mig om den här lördagen var inspelningsfunktionen.
Utanför mitt rum passerade lastbilarna på Europaväg fyra förbi medan Kaj Kindvall pratade snabbt och veckans Trackslista spelades upp. Jag hade stoppat in ett kassettband i stereon och sen tryckt ner rec-knappen och därefter snabbt knappen som det stod pause på. Sedan var det bara att vänta. På radion spelades inte bara mina låtar, men ibland hade jag tur. Då spelades Suzanne Vega eller Trance Dance och mitt pekfinger släppte upp pauseknappen så att inspelningen gick igång.
I baksätet på bilen sitter mina barn med musik i öronen. De har gjort varsin spellista på Spotify och de har valt all musik själv och behöver inte sitta med pekfingret redo den här lördagen heller.
De lyssnar bara på de låtar de gillar och i framsätet sitter jag full av nostalgi och tänker tillbaka till en tid då allt inte var så lättillgängligt och självklart. En tid då man minsann fick jobba ganska hårt för att få till en bra spellista på ett blandband.