Jag önskar att verkligheten inte såg ut så här.
Enligt Cancerfondsrapporten 2018 dör årligen 2 900 människor på grund av att svensk cancervård är ojämlik.
I år har rapporten fokus på socioekonomiska skillnader, livmoderhalscancer, forskning och prevention - och det är delen om socioekonomiska skillnader som uppmärksammats mest.
Forskning pekar tydligt på att personer med lägre socioekonomisk status, de som kanske saknar utbildning och kanske inte har ett stort socialt nätverk får sämre vård och omsorg än de som har hög utbildning och ett stort socialt nätverk.
Dödligheten är högst hos lågutbildade män och dödligheten i cancer ökar hos lågutbildade kvinnor men minskar hos högutbildade kvinnor.
Dessa skillnader tror man beror på individuella skillnader, vårdgivarens agerande och styrning av vård och samhälle.
”Året är 2018 och 2 900 människor dör årligen helt i onödan.”
Tyvärr röker personer med lägre utbildning i högre utsträckning, deltar i mindre utsträckning i screening, och känner till oroande symtom sämre, men det kan ändå inte ensamt förklara dessa enorma skillnader.
Det är vi alla överens om är att största ansvaret ligger hos vården och styrningen av vården och samhället.
Vilken behandling och omsorg du får, hur tidigt din cancer upptäcks och den rehabilitering du kommer att få påverkas av din utbildningsnivå.
Detta är skrämmande. Året är 2018 och 2 900 människor dör årligen helt i onödan. Varför har det blivit såhär, och vad är vi beredda att göra?
Regeringen hävdar att om ett generation, om 25 år, kommer hälsoklyftorna att slutas. Men vi kan inte vänta i 25 år. Under denna tid kommer cirka 75 000 människor att dö helt i onödan.
Jämlik vård och jämlik cancervård är en högst angelägen fråga för oss alla.
Var tredje person som lever idag kommer att få en cancerdiagnos någon gång under sin livstid.
Alexandra Andersson