Obs! Dessa lussebullar är inte lussebullarna i historien. Foto: JONAS EKSTR÷MER / TT.
Jag bakade lussebullar i söndags. Att påstå att lussebullarna blev vackra, det är kanske att ta i.
Det blev dock mitt livs mest lyckade lussebullsbak. För när jag första gången skulle baka dessa julens delikatesser - då gick det betydligt sämre…
Året var 2004. Jag tillbringade en termin som student på ett privat college i en liten håla i Iowa. Staden, som är mest känd för att det var där som Elijah Wood (hobbiten Frodo) och Ashton Kutcher (en gång i tiden ihop med Demi Moore) växte upp, hade nog innan denna incident aldrig ens ställts inför lussebullens storhet. Och än i dag går dess invånare runt med ovissheten kring denna storhet.
Det var dags för skolans internationella klubb att ha den årliga "banketten”. Skolans elever och fakultet skulle få möjligheten att smaka på läckerheter från världens alla hörn. I dagarna tre lagades det mat från såväl Japan som Kina och Nepal. Ja, franska delikatesser jobbades det också på. Samt en gigantisk, lätt okontrollerbar, svensk, saffransdoftande deg.
Jag, en glad utbytesstudent som inte hade lagat mat på ett halvår på grund av "meal plan” på skolans kafeteria, hade nämligen bestämt sig för att lussebullar. Att rulla köttbullar, det orkade jag inte göra. Men lussekatter – hur svårt kunde det vara?
Det gick inte direkt som planerat. Exakt vad som gick fel där i skolköket, det tvistar de lärde fortfarande om. Kan ha varit en kombination av ungdomlig naivitet och amerikanska mått.
Det vi kan konstatera är att degen inte jäste som den skulle, att degen lika fullt var obscent stor och att när bullarna väl var gräddade, så var de käckt degiga i mitten.
Min stora hög med lussebullar försökte jag gömma undan lite snyggt där på buffébordet och när vi någon månad senare tömde vår lägenhet så hittade jag bra många bullar i frysen. Bullar som misslyckades grovt med att saluföra den svenska matkulturen.