Foto: Kleiven, Paul.
Om en dryg vecka fyller jag år. 33 blir jag, för att vara lite mer precis.
I ärlighetens namn så bryr jag mig inte så mycket om min ålder. Ja, visst kan jag raljera om "att jag börjar bli gammal” emellanåt. Men så gammal är jag faktiskt inte.
Desto jobbigare kan det bli när man börjar inse att ens omgivning har kommit lite längre när det kommer till att ta ett kliv in i nästa fas av livet.
När jag flyttade tillbaka till Skellefteå, för åtta år sedan, tog jag, liksom många av mina nyfunna vänner, i mångt och mycket dagen som den kom. De allra flesta av oss har bara haft oss själva att ta hänsyn till. Spontana fester, utflykter, utemiddagar och allmänna påhitt var mer regel än undantag.
För några år sedan började det ändra sig. Några hittade den personen de ville leva med resten av sitt liv. Bröllop blev ett givet inslag under sommarmånaderna.
Snart började ljudet av små barnfötter sprida sig. Och snart snackades det lika mycket om mäklararvoden och graviditetskrämpor som om vem som snubblade på väg ut till krogen och hur snart man kunde vara klar för att ta ett kvällsdopp i närmaste sjö.
Någonstans där på vägen började jag hamna lite på efterkälken. Jag har inte sprungit på den där stora kärleken, därmed haft lite svårt att planera bröllop och snabbt insett att det är för dyrt att köpa hus på egen hand.
Och jag har börjat inse att mitt liv, trots att det inte har förändrats så mycket, ändå har förändrats i sina grunder. För även om jag kan vara spontan och oplanerad, så är det så många i min omgivning som inte längre kan vara det.
Min sena 30-årskris handlar inte alls om att jag har passerat 30. Den handlar snarare om att jag helt plötsligt har insett att jag har börjat sladda efter – och att jag inte riktigt vet hur jag ska hinna ikapp.
Min sena 30-årskris handlar inte alls om att jag har passerat 30.