På tallriken framför mig ligger fetaostbakade aubergineskivor och bakom mig sitter en ung japanska, hon tittar ner i sin telefon medan hon äter långsamt. Jag sitter längst ut på ett långt bord i restaurangen som ligger på översta våningen i det stora varuhuset och jag har bara mig själv att ansvara för.
Dagen före satt jag i en buss och tittade ut genom fönstret. Solen sken över huvudstaden och vintern hade nog aldrig varit finare. Jag stoppade in lurarna och lät poddar fylla mina öron medan Stockholms norra delar passerade utanför. Jag var själv och jag njöt. En hel helg låg framför mig, fylld av efterlängtad vänskap och tid att bara vara jag.
Det vilar ett lugn över den ljusa restaurangen, människorna runt omkring mig äter långsamt och min puls går ner. Jag tänker på det svåra i att lyckas vara helt själv utan att känna sig helt ensam. I mitt liv är jag sällan själv, utan större delen av min tid ägnar jag åt att vara tillsammans. Med familjen, med eleverna, med kollegorna och med kompisarna. Alltid med andra människor i närheten och det är så jag vill ha det. Vill inte vara ensam, men kanske behöver alla få vara själva ibland? Även jag.
På den lilla tallriken bredvid mig ligger en klick hummus, jag brer litegrann på en brödbit och sneglar lite till på japanskan. Hon verkar också njuta av lugnet och av att bara vara. Jag dricker upp mitt vatten och tar en sista tugga av auberginen innan jag reser på mig och går vidare. Det är några timmar kvar i tystnaden och det känns fint.
Jag står i rulltrapporna på väg ner genom det stora varuhuset och då inser jag hur viktigt det ändå är för mig att faktiskt bara vara jag ibland. Det är nog till och med en förutsättning för att leva ett liv där jag älskar att vara i ett vi.
Sofie Hedman
Vill inte vara ensam, men kanske behöver jag ibland vara själv.