Jag hade egentligen inga överdrivna förväntningar på moderskapet. Det var ett av få områden som inte gav mig prestationsångest på den tiden. Jag la ingen värdering i huruvida jag skulle kunna amma eller inte – en satans tur eftersom det inte gick – och jag förstod att jag inte nödvändigtvis skulle fyllas av himlastormande moderskärlek så fort barnen var födda – också det en satans tur eftersom jag under den första tiden kände mer av stilla förundran än galen kärlek. Min enda konkreta dröm kring tillvaron med en nyfödd var att bebisen skulle sova på soffan medan jag såg på Dr Phil med en kaffekopp i handen. En dröm som gick upp i rök i samma stund som barnmorskan vände blicken från ultraljudsskärmen och sa: ”Ni vet väl att det är två?”
Där och då ville jag skjuta henne. EN bebis hade jag beställt. Inte två.
Det går inte att beskriva hur groteskt sårbar man är när hela ens existens hänger på att den där enda lilla personen lever.
Under de nio månaderna som gravid fick jag givetvis en uppsjö sanningar om moderskapet serverade av folk som redan fått barn; denna förnumstiga del av mänskligheten som jag sedan dess satt en ära i att inte efterlikna. Det finns egentligen bara en sanning som jag burit med mig sedan dess och som jag fortfarande slås av djupet i: ”Nu kommer du alltid att ha ditt hjärta utanpå kroppen, bara så att du vet”.
Det var Olle Lundqvist, numera pensionerad Norran-legendar, som sa det. De där orden sjönk in i mig och de fortsätter att sjunka in, elva år senare. För vi pratar mycket om glädjen i att ha barn, men vi pratar mindre om hur ont det faktiskt gör att älska dem. Varför? För att det inte går. Det går inte att beskriva hur groteskt sårbar man är när hela ens existens hänger på att den där enda lilla personen lever. Eller hur en oskyddad nacke under en hästsvans kan köra en kniv av smärta genom själva existensen. Den kärlekens smärta har inget språk, bara ett oskyddat hjärta. Utanpå kroppen.
Caroline Thorén