Jag åker längdskidor i fjällen.
Det är en sån där tiotusenkronorsdag: sol och vindstilla.
Den vita snön står i skarp kontrast till den klarblå himlen och när jag stannar till hör jag inget annat än mina egna hjärtslag i tystnaden. Jag andas in och tänker att världen är en magisk plats.
På något sätt vill jag spara det där ögonblicket och bara befinna mig precis där.
Men jag kan inte heller låta bli att gruva mig för rundans slut när jag ska ploga mig nerför branten eller fundera över vad vi ska äta till middag.
Det är en svår balansgång det där med att leva i nuet.
Ständigt påminns man om livets förgänglighet, att det vi har är så skört. Sjukdom och tragedier lurar ständigt runt hörnet.
Plötsligt försvinner en ung människa från jordens yta. Jag har inte fyllt 40 ännu men kan räkna upp minst fem alldeles för unga personer som har drabbats av en stroke.
”Källsortera, minimera flygresorna, äta mer vegetariskt och att köpa mer ekologiskt.”
Cancerfarsoten ligger som en mörk och hotfull skugga i varje vrå och alla de där planerna för vad som ska hända ”sen” - när vi har sparat pengar, när barnen blir äldre, när vi flyttar till lägenhet - blir plötsligt brådskande.
Vi måste leva i nuet. Vem vet vad som händer i morgon?
Å andra sidan måste man tänka långsiktigt.
Pensionsspara så att man har råd att leva om man nu överlever till pensionen, ställa barnen i Skebokön så att man då nån gång får bo utan dem, se till att de har god tandhälsa trots att de ska tappa mjölktänderna.
Källsortera, minimera flygresorna, äta mer vegetariskt och köpa mer ekologiskt så att det finns någon jord kvar till våra barnbarnsbarn.
Motionera både kropp och knopp för att inte riskera benskörhet och demens och sluta för Guds skull använda plastpåsar för att bära hem matvarorna så att vi har några hav kvar i framtiden!
Matvarorna, ja … vad skulle man har gjort till middag idag då?
Det gäller att hålla tungan rätt i mun för att inte tappa balansen!
Lotta Johansson