Det har samlats några åhörare i det lilla biblioteket. På duken bakom honom visas bilder på hans stad, den plats som han kallar hemma. Den är belägen vid Medelhavet, med gröna palmer längs strandpromenaden och med kriget alldeles för nära. Jag har hört hans och hans kompis berättelse tidigare, men jag blir lika berörd varje gång.
De kommer från olika världsdelar, men båda har haft en lång väg hit, både mentalt och fysiskt. De har lämnat sina hem, som trots oroligheter ändå är ett hem. De har lämnat kärleken och de har lämnat barnen, som på tummade mobilskärmar ler mot mig när de stolt visas upp. Under några år har de tryckt undan all längtan och försökt att bara se framåt, för framtiden är ljusare nu än vad den varit tidigare.
Under färden hit har en av dem vandrat genom en öken, gömt sig undan terror i ett land som inte är hans eget och kapsejsat med en överfull båt på Medelhavet. Den andre har en liknande historia och när jag hör dem berätta tänker jag att alla som har åsikter om dessa mäns varande i Sverige borde höra dem berätta innan de tar ställning.
Hans sista bild i bildspelet är blågul och pryds av en text som berättar hur mycket han älskar landet som öppnat upp sina gränser för honom och hans landsmän, de som flytt från brinnande städer och bombanfall. Han vill berätta för alla som lyssnar hur glad han är att Sverige tog emot honom, när han verkligen behövde det som mest.
Jag tänker då på dem som kallar sig Sverigevänner, de som vill stänga gränser och se allt som problem istället för möjligheter. De som tror att bakom varje slöja döljer sig en potentiell terrorist. Kanske har de inte förstått vad vänskap egentligen är.
För mig är vänskap och att vara en Sverigevän att dela med sig av det man har, lyssna på den som vill berätta och att öppna sitt hjärta för den kompis som behöver det.
Inget mer än det.
Sofie Hedman
Alla borde höra dem berätta sin historia innan de tar ställning.