Vissa människor känner regnet, andra blir bara blöta. Det var visst Bob Marley som sa så. Eller Bob Dylan. Internetkällorna säger lite olika. Oavsett vem som sa det så tycker jag det är ett förbaskat bra uttryck. Många av oss väljer allt för ofta att bli blöta. Och jag är inget undantag.
När jag är ledig åker jag ut till stugan. Jag njuter av att vara där. Lugnet, grönskan och tystnaden. Eller vänta. Helt tyst är det förstås inte. Vi har en massa pippifåglar som bor i träden precis intill och de kvittrar förstås hela dagarna. Så underbart tänker du. Tänk att få vakna till fågelkvitter varje morgon. Men om du varje morgon vid halv fem skulle vakna av fågelkvittret. Skulle det vara lika underbart? Förra veckan var en sån vecka.
Morgon ett var det ganska mysigt. Morgon två tänkte jag att det bara var en tillfällighet att jag vaknade samma tid. Morgon tre letade jag en hagelbössa. När jag inte hittade någon funderade jag på att kasta mig ut genom fönstret och strypa de små liven. Men det blev varken prickskjutning eller strypning. Istället åkte jag och köpte öronproppar. Morgon fyra vaknade jag av mig själv vid åttatiden. Pigg och utvilad plockade jag ut öronpropparna ur öronen och låg kvar i sängen för att lyssna på fågelkvittret. Och plötsligt längtade jag inte efter att strypa de små kvittrande pippifåglarna. För den här morgonen var deras sång precis sådär mysig som mäklarna skriver i sina annonser.
Jag tror att vi kan välja hur vi vill uppleva det som händer i våra liv. Vill jag vara bitter för att fåglarna väcker mig eller vill jag njuta av deras sång? Det gäller att försöka se det goda i varje stund. Och ibland kanske man måste vara lite finurlig för att hitta den där glädjen. I torsdags tog min yngste son studenten. Redo för framtiden. Och oavsett var han hamnar i världen hoppas jag innerligt att han alltid hittar ett sätt att känna regnet.
Lena Långdahl
Istället åkte jag och köpte öronproppar.