Köksbordet är fullt av mjölkpaket, rostat bröd och skinka. Vi äter frukost och han tittar på mig på ett sätt som bara en tonåring kan. Hans blick berättar att han vet vad han pratar om och att han vet hur det ligger till. Men sen avslöjar han sig när han säger att han tror att det förhåller sig på ett visst sätt. Han tror.
Jag plockar upp min mammas fallna mantel från golvet och säger orden och meningen som jag avskydde under min egen tonårstid. Att tro är att icke veta. Han tittar fortfarande på mig, nu med ett leende eftersom han vet att jag har vunnit. Om det nu var en strid vi utkämpade där vid frukostbordet.
Idag är det många människor som tror att de vet. De vet hur det förhåller sig med tiggarna utanför affärerna. Hur de kommer hit, vad deras pengar används till och varför de egentligen är här. De vet hur det förhåller sig med det där paret som ska skiljas. De vet med all säkerhet att hon träffat en ny och de vet att han är så urbota ledsen. Det finns även människor som vet hur det ligger till med barnen som inte följer den mall som egentligen inte finns. Hen som är si och hen som är så. Dessa människor tror att de vet, men i själva verket har de ingen aning. För hur ska de kunna veta allt detta, när det på inget sätt handlar om dem själva?
Vi lever i en tid då det är många som tror att de äger kunskap om andra. I själva verket är deras kunskap baserat på ett tyckande och ett troende. Alltför ofta kommer människors allra sämsta sidor fram när det ska tyckas, vetas och tros. Fördomar, trångsynthet och avundsjuka poppar då upp som små osynliga vaglar och får människor att basunera ut sina åsikter som om de vore sanningar. Gärna högt och gärna offentligt, i social medier och i stora sällskap. Såna gånger önskar man att fler plockade upp min mammas fallna mantel och sa orden. Att tro är att icke veta.
Sofie Hedman
För hur ska de kunna veta allt detta, när det på inget sätt handlar om dem själva?