Jag lärde mig inte att läsa flytande förrän i femte klass. Att stava lärde jag mig aldrig riktigt bra. Det fanns inte något fack i hjärnan där jag kunde hitta bokstäverna, och om jag hittade dem, hamnade de inte i rätt ordning. Ord som inte stavades exakt som de lät var hopplösa att få ordning på. De röda bockarna i skrivböckerna var många och avsaknaden av guldstjärnor total.
Jag var "ordblind" men hade en magister i folkskolan som var "tondöv". Han kunde inte hålla en enda vettig musiklektion och överlät därför de timmarna till mig, för musik var min starka sida. Jag kommer från en musikersläkt och läste noter redan i förskoleåldern. Jag spelade morgonbönens psalmer och lärde in klassens sånger. Så bevarade jag mitt självförtroende och genom att alltid hitta alternativa lösningar, tog jag mig senare in på ett lärarseminarium.
En dag på 60-talet stod jag där som "ordblind" lärarinna men hade haft turen att hitta en man som var svensklärare. När han gick i småskolan tyckte han det skulle vara fint med en röd bock, så han stavade ordet om med två m. Men fröken strök bara ett m och bocken uteblev. Så olika kan våra "stavhjärnor" vara konstruerade.
I 44 år arbetade jag som lärare. Först som klasslärare och sedan som "smågåvelärarinn" som man säger i Burträsk. I jobbet med att hjälpa barn med samma problematik hade jag oftast stor nytta av mitt eget handikapp, men kunde inte alltid ställa tillräckligt höga krav. Jag hade ju så lätt för att förstå deras svårigheter.
Senare i livet kom datorn med ett rättstavningsprogram till undsättning. Numera skriver jag varje dag och är krönikör i två lokala tidningar. Med hjälp av en korrekturläsande make har jag lyckats kryssa mig genom ett livslångt ordminerat bokstavsfält över till skrivglädjen på den andra sidan dyslexigränsen.
Christina Ohlsson