Sofie Hedman
Bakom några böcker hittar jag dem. Undangömda och klädda i glansigt småmönstrat tyg, fyllda med spretig stil och sirliga bokstäver. De är fulla med små lösa papperslappar, teckningar och sådant som jag gissar var viktigt för mig en gång i tiden. Kvitton, bilder och små anteckningar ramlar ut framför mig när jag öppnar den ena dagboken och sätter mig ned på golvet. Vet inte om jag vill läsa, men nyfikenheten tar över och jag gör det ändå.
Det är mitten på november och jag ska snart fylla år. Jag är kanske i mitten av mitt liv, men de glansiga böckernas innehåll får mig att känna mig som 16 igen. Mina ord som fyller de två dagböckerna lämnar mig med blossande kinder, bultande hjärta och tårar i ögonen.
Jag bläddrar igenom och fram och tillbaka. Läser en del, men hoppar även över. Det är ord om kärlek och om osäkerhet, om jobbiga vuxna, om vänskap och om kompisar som saknas. Det är upprördhet, uppgivenhet och upprymdhet i den blandning som då var mitt liv.
I den stora högen med sådant som ska kastas lägger jag mina dagböcker, de som är klädda i ett glansigt småmönstrat tyg och fyllda med sirliga bokstäver. De har legat gömda och glömda bakom en massa andra böcker och kanske skulle jag aldrig ha öppnat dem. Kanske var det meningen att det jag en gång skrev aldrig skulle bli läst. Kanske var det viktigaste att få skriva av sig och låta orden i sig bli renande.
När jag rensat klart i bokhyllan går jag ut med soporna. I den stora gröna soptunnan slänger jag de två böckerna, de som är fyllda med alla tankarna som jag en gång ägde. Det har blivit mörkt ute, men allt känns lite ljusare. För samtidigt som jag släpper ner påsen behåller jag även rätten till mina ord, för nu kommer de aldrig att bli lästa av någon annan än mig.
Sofie Hedman
Kanske var det aldrig meningen att jag skulle läsa detta igen.