Det enda man kan vänta sig när man renoverar gamla hus är att det alltid händer saker som man inte väntat sig. Ett byte av ett vattenrör blir till ett golvbyte i köket, en enkel tilläggsisolering av hallen blir till en helrenovering av halva huset, ett byte av en sprucken lockbräda blir till en ny brädfodring på söderväggen. Ni som har gamla hus vet vad jag talar om.
Näst värst är all denna förberedelse som krävs, allt jobb som måste göras innan själva jobbet kan påbörjas. Vi vill bygga ett sovrum av vindan. Inga problem, men då måste vi först förstärka vindsgolvet, tillika kökstaket. Inga problem, men då måste vi först förstärka köksgolvet. Inga problem, men då måste vi först ta bort ett köksskåp. Inga problem, men då måste vi först städa och gå igenom förråden …
Så där håller det på. Om god planering är halva jobbet så är förbaske mig alla dessa förarbeten ytterligare fem fjärdedelar.
Allra värst är ändå golvuniten. Denna unit som är spikad med 63 trubliljarders småspik. Några, 12 procent, får man bort när man bryter loss uniten, nästa 75 procent hittar man med en bred spackelspade och en hammare, krypandes på golvet. Ytterligare 9 procent hittar man genom att stryka med handen längs golvet och 3,99 procent hittar man när man dammsugar golvet, fortfarande med hammaren i ena näven.
De sista fem småspikarna hittar man bara på ett enda sätt: 04.45 på morgonen, barfota, innan frukost.
Så nästa gång din kompis ber om hjälp med att renovera sitt gamla hus, erbjud inte målarhjälp eller såghjälp eller något annat enkelt utan erbjud dig ett enda jobb: Att barfota (möjligen också naken, men det är valfritt) vandra runt på golvet tills alla småspikar är funna! Jag lovar, din kompis blir dig evigt tacksam! I alla fall om du behåller kläderna på.
Torbjörn Häggmark
Allra värst är ändå golvuniten.