Foto: TT bild.
Jag minns min första mobil. En stor, tung tegelstensliknande sak med fysiska knappar och svartgrå skärm. Jag minns även varför jag ville ha den. Inte var det för att ringa eller sms:a någon. Det var inte heller för att ”alla andra har en” och jag var framför allt inte beroende av den. Nej, jag skulle ha en mobil för att då skulle jag kunna spela ett mobilspel – Snake. Ett spel som gick ut på att en tvådimensionell svart orm (läs linje) skulle äta små svarta prickar på skärmen.
Sedan dess har det hänt en hel del. Förutom att telefonerna har fått färgskärmar så har det här med att spela spel hamnat långt ner på min prioriteringslista. Nu tar alla andra appar min uppmärksamhet istället. Så mycket uppmärksamhet att jag numera hör till kategorin av människor som vinglar när jag går fram längs med stadens gator. Till och med när jag ska ut för att slänga soporna hänger mobilen med och för bara några dagar sedan var jag nära att bli påkörd. Igen.
Jag kan erkänna att jag har ett mobilberoende som för länge sedan spårat ur och mobilen är sällan längre bort än bara någon meter. Så när jag en dag hoppade av ett tåg och hamnade 25 mil från en fungerande telefonladdare med en nästintill urladdad telefon blev det lite smått panik. Men det visade sig att jag klarade mig. Jag såg det helt enkelt som att mobilen krävde lite ledighet efter att ha jobbat mer än heltid i ett år.
Det blev självklart ett stort diskussionsämne. ”Hur klarade du det? Jag kan inte lämna min lägenhet utan telefonen och du har varit utan den i flera timmar!”. Ja, det var ju inte precis en frivillig helg utan telefonen. Men jag överlevde och insåg att jag numera inte längtar efter den för att spela något spel. Snarare för att jag, precis som alla andra, har blivit beroende.
Lina A Andersson
Mobilen krävde ledighet efter att ha jobbat mer än heltid i ett år.