Jul- och nyårshelgerna är över och lugnet och vardagen har, liksom ljuset, sakta börjat återvända. Julklappsböckerna är ännu inte helt utlästa och några kvarglömda pepparkakor skramlar längst nere i den ärvda plåtburken. Julhelgen, med tre små barnbarn på besök, var precis så god och glad som man kan önska sig. Vår ordinarie tomte Tage hade farit till Piteå, så i år fick farfar åka och köpa tidningen, efter gröten och skinkan. Vårt yngsta barnbarn Albin, som är 4 år, tyckte uppriktigt synd om sin farfar som precis missat tomten, men tröstade honom med att han ändå skulle få sina julklappar.
Det är inte mycket här i livet som är rättvist förutom att alla vi som har lyckan att bli mor- och farföräldrar alltid får de duktigaste och klokaste barnbarnen. Vår glädje över att få skämma bort dem med vår odelade uppmärksamhet och vårt tålamod är oöverträffad.
I Astrid Lindgrens saga om Lotta och hennes syskon blir Tant Berg glad två gånger när de hälsar på. ”Först blir hon glad när vi kommer och sedan blir hon glad när vi går,” säger Lotta. Astrid visste vad hon talade om. Glädjen när de kommer är oändlig, men jag vore inte ärlig om jag inte erkände att lättnaden när de far också är påtaglig. Naturen har nog ordnat det så, för att saknaden efter dem inte ska bli helt outhärdlig.
Under mellandagarna blev jag riktigt glad ytterligare en gång, då det till majoriteten av det svenska folket damp ner ett decemberpaket med snören i gröna, röda och blå kulörer. Så hade sex seriösa riksdagspartier, inte bara avväpnat ett främlingsfientligt parti, utan också räddat oss från en oviss extravalsutgång. Det kallar jag för ansvar!
Därmed önskar jag alla läsare en god fortsättning på det nya året!
Naturen har ordnat det så, för att saknaden inte ska bli outhärdlig.