Jag kommer nog ihåg varenda redovisning jag fört just på grund av hur traumatiserad upplevelsen har lämnat mig varje gång. Jag kommer ihåg svetten, stammandet, mina darrande ben och hur jag alltid undvek allas blickar.
Att stå inför någon form av publik borde vara förbjudet för mig då jag oftast lyckas göra bort mig eller utveckla en panik attack över den pressade situationen. Jag känner exakt likadant angående att sjunga och uppträda på en scen, fast nästan värre. ”Tänk om jag glömmer texten? Tänk om jag blir så nervös att rösten låser sig? Tänk om jag ramlar? Tänk om jag fastnar i någon kabel? Tänk om jag tappar mikrofonen?” Listan är oändlig på vad som kan gå fel. Symptomen är exakt som de jag får innan en redovisning.
Allra värst är det de där fem sista minuterna innan jag hör mitt namn ropas ut. Jag stapplar mot en liten trappa vid sidan av scenen, spänner mina knogar och försöker andas normalt. Ibland har jag undrat om jag inte bara borde hålla mig till låtskrivandet och stanna där bakom kulisserna men ändå tvingar jag mig upp på den där scenen varje gång, och den tycks aldrig bli mindre.
De första sekunderna på scenen är skräckinjagande. Jag inser att min lilla kropp ska fylla upp en hel scen och jag inser att alla blickar just nu är på mig. Jag pressar fram ett leende och söker efter något bekant ansikte i publiken att fästa min blick på, men det är inte alltid jag har turen att hitta ett. Musiken sätter igång. Det händer något. Musklerna slappnar av, energin kickar in och jag glömmer allt vad rädsla heter. Jag förlorar mig själv i det bästa jag vet och plötsligt är det rytmen som håller mig på marken snarare än gravitationen. Och det är därför jag kliver upp på den där scenen varje gång. Ibland kan bara din största passion slå ut din värsta rädsla.
Jasmine Said
Jag inser att alla blickar just nu är på mig.