Karriärcoachens logg: del 9.
Ett träd! Och plötsligt är mina fingrar grenar och löv, benen förs samman och bildar stammen, en lätt vridning på torson gör gestaltningen mer åt martallshållet. Tolkningen är fri.
Det var två dagar som gick från ren skräck till fasa för att mot slutet smälta ihop till en rätt skön känsla av mod. Improvisationsteater heter det och jag var en av kursdeltagarna.
När de första pusharna i Facebookflödet lobbade för möjligheten att prova sina scenvingar var det inte ens nära att jag skulle anmäla mig. Men slumpen förde mig närmare arrangören och genom ett stundande samarbete uppmuntrades jag att gå denna tvådagarsintroduktion och se om det går att utveckla estradören i mig på något sätt. Fortfarande skeptisk bad jag om betänketid.
Om jag nu ska leva som jag lär, våga stiga ur komfortzonen, släppa sargen och vingla ut på isen utan eu-märkta skydd så är denna utmaning som klippt och skuren. Så jag sa okej. Jag är ju ändå rätt van att prata inför folk och är en sucker för att vara i centrum. Hur svårt kan det vara?
Dag ett är fylld av allt jag alltid tyckt varit skitnödigt. Att utan ord, med enbart kroppen som redskap, visa vad du tänker och vad du vill ska hända. För en person som tycker sig ha den verbala kommunikationen som främsta verktyg kan det vara lite jobbigt. Funderade allvarligt på att inte gå tillbaka till dag två. Men jag gick dit och denna dag fick vi komplettera våra insatser med orden och då kändes det lättare.
Jag lärde mig något. Man överlever. Jag är inte världens bästa skådespelare på improvisationsscenen och inte heller den bästa föreläsaren om människors olika sätt att kommunicera. Men kanske den enda som smugit igång att pussla ihop dessa två, rätt närliggande men vitt skilda, delar till en mer intressant helhet. Det är jag ensam om.
Stefan Berg
Funderade allvarligt på att inte gå tillbaka till dag två.