Det drar kallt från de höga fönstren och mina fingrar dansar aningens långsammare än vanligt över tangenterna. Jag skriver in sökord efter sökord och läser det som Google levererar till mig. Jag vandrar från sida till sida och inser återigen att fakta verkligen kan variera beroende på vem som levererar den.
Jag läser på om nazisten Himmler, han som var ansvarig för koncentrationslägren under andra världskriget och han som, när snaran drogs åt, vände sig och även sin kappa åt de allierades håll. Han som då avsade sig sina onda gärningar och hoppades på fri lejd, men som fick bita i det sura äpplet och sedan även i en cyanidkapsel sedan de allierade inte visade honom någon nåd.
Jag sveper den stora halsduken runt halsen och lär mig mer om den kvinnliga beredskapen. Inser att kvinnorna fick ta på sig uppgifter under krigsåren som annars var självskrivna manliga.
Jag ställer mig frågan hur detta påverkade jämställdheten när krigsåren var förbi och allt återgick till vardagen igen. Får inget svar, men nyfikenheten är väckt och frågan består.
I det jobb som jag har nu träffar jag ofta äldre människor, de som lämnat ett arbetsliv, men som ändå fortsatt att vetgirigt söka sig till nya kunskaper. I mötet med dem och i takt med att även jag blir äldre förstår jag att lärandet verkligen är något för alla åldrar och något som, i olika skepnader, faktiskt sker genom hela livet.
I ett kontor på andra våningen sitter jag därför och lär mig nya saker, gräver ner mig i arkiv och vandrar genom nätsidorna i jakt på nya kunskaper och även om det kallas jobb känns det oerhört lustfyllt och givande.
Att lära sig nya saker är roligare än någonsin och jakten på information, som sedan ska vidarebefordras till andra, blir ett härligt måste i ett rum med dragiga fönster.
Sofie Hedman
Lärandet är något föralla åldraroch något som faktiskt sker helalivet.