Foto: TT bild.
Konsumentundersökningar på nätet. Ja, jag gick med. Upplägget var att jag mot ersättning i form av poäng skulle svara på olika frågor och därmed hjälpa de stackare som försökte överleva på att sälja saker att sälja lite mer och överleva lite bättre. Jag är ju en snäll kille så det kändes rätt att hjälpa till. Jag lärde mig snabbt att jag inte dög.
Handlade det om mejerivaror så bodde jag i fel län (=inte Stockholm), handlade det om tobak så rökte jag för lite (=inte alls), handlade det om tv-kanaler hade jag fel kanalpaket (=glesbygdstv). Ibland var jag för gammal (Va?) och ibland för ung (Ha!) och ibland hade jag fel kön (oops!). Allt oftare möttes jag av sida två, ”Tyvärr tillhör du inte den målgrupp vi söker”-sidan, och jag fick något poäng som tröst.
Jag började nu undra varför, och hur, jag blivit antagen. Uppenbarligen dög jag inte som objekt till annat än att tala om huruvida mitt förtroende för apple, Försäkringskassan eller USA hade blivit större, något större, ungefär lika, något mindre eller mindre sedan förra gången. Jag menar, man lämnar ju uppgifter på ålder, kön, inkomst, skostorlek, favoritblomma och åt vilket håll tårna pekar när man vaknar redan innan man börja svara, så det är ju inte så att de inte vet vem jag är. Men min profil fortsatte att vara fel, jag dög inte ens till att svara på vilket tvättmedel jag föredrog. Depressionen grep tag i mig och jag grävde mig allt djupare ner i självömkan tills jag plötsligt såg ljuset. Jag insåg att jag inte alls inte dög, jag var helt enkelt inte representativ! En outsider! Ett wild card! Helt unik!
Det var lika roligt som den gången de gav mig svarsalternativet ”Jag har ingen uppfattning!”. Hade enkäten gjorts muntligt hade jag lagt tyngd på ordet har.
Torbjörn Häggmark
Jag började nu undra varför, och hur, jag blivit antagen.