Vi har ett nytt år. Vi har firat in det och vid ett svagt ögonblick så plockade jag fram ett sånt där skitnödigt löfte bara för att ha något att säga. Mitt löfte var att jag skulle vara gladare under 2016 än under 2015. Vilket inte borde vara svårt då 2015 var ett skitår.
De första dagarna tycker jag gick bra, men nu är snön här och det vanliga humöret likaså.
Häromdagen ansträngde jag mig dock ordentligt för att hålla mitt löfte. Jag vaknade efter en natt med alldeles för lite sömn, varför gick jag inte och la mig tidigare? Jag tog fram stämjärnet för att bryta upp ögonlocken och sedan tittade jag ut genom fönstret och möttes av ett par decimeter djupsnö på uppfarten.
Tänkte ändå positivt och klädde på mig. Plockade fram snösläden och skottade. Lyckades faktiskt vara positiv och bankade in budskapet "det blir ju så vackert när det blir vitt" när jag fixade till kanterna lite extra snyggt.
Vid gott mod vandrade jag in för att dricka mitt morgonte och för att sedan väcka mina älskade. Jo, det är fortfarande ett nödrim signerat Tomas Ledin.
Då hörde jag ljudet. Plogbilen. Tittade ut och kollade in en snygg plogkant.
Försökte tänka positivt ändå.
När det var dags att plocka fram bilen ur garaget så skulle jag skotta bort plogkanten innan vi åkte. Jag var fortfarande vid gott mod och mitt humör var faktiskt inte speciellt dåligt.
Jag njöt av vintern och dess vackra landskap och faktiskt, plogkanten var extremt lättskottad och jag var rätt klädd. Jag körde ut bilen på uppfarten och den var varm och skön efter att motorvärmaren suttit i.
Jag tog tag i garageporten och drog ned den, men tyvärr lite för hårt. All den fina nya vita snön som låg så fint på taket föll med och träffade mig i huvudet. Och den hamnade också innanför jackan. Bak i nacken.
Ridå för nyårslöftet.
Då hörde jag ljudet. Plogbilen.