Oslo 20140416. En rom-kvinne tigger på Karl Johans gate i Oslo onsdag. Tigging. Tiggerkopp. Foto: Erlend Aas / NTB scanpix / TT / kod 20520
Som barn hade jag enbart hört talas om tiggare i sagorna. Min favoritsaga var den tragiska historien om flickan med svavelstickorna. Jag fantiserade ofta om att det var utanför vår ytterdörr hon en julafton hade suttit och intehunnit frysa ihjäl när jag hittade henne. Aldrig hade jag kunnat tro att den gamla sagan med åren skulle komma så nära min vardagliga verklighet.
Under 90-talet ingick vi i ett gömmarnätverk där vi på mycket nära håll kunde följa ”icke existerande” människors livsavgörande kamp för sig och sina barn. Deras situation försatte dem i ett totalt beroende av medmänniskors godtycke och en förnedrande form av tiggeri.
Under årets kalla och blöta midsommarafton planerade vi ett stillsamt kvällsfirande med några nära vänner. Förberedelserna startade på en av stans större matvaruaffärer som också har en restaurang. Vi passade på att äta en god lunch, och så långt var allt gott och väl trots regn och kyla. När en diskvagn passerade vårt bord konstaterade vi att många av tallrikarna var halvfulla med kvarlämnad mat, samtidigt som vi genom fönstret kunde se en hopkurad man som huttrande stod på knä i duggregnet och tiggde. Kontrasten mellan honom ute i kylan och oss inne i värmen blev så påtaglig att den välsmakliga lunchmaten bokstavligen satte sig på tvären.
Inte för att vi trodde att vi kunde frälsa honom från hans utanförskap utan för att under ett ögonblick döva vårt eget dåliga samvete, gav vi honom mat och dryck när vi lämnade butiken. För oss kändes det rätt och det gick inte att ta miste på den tacksamhet han med handen på hjärtat riktade mot oss.
Om vi gjorde rätt eller fel är upp till dig som läsare att bedöma.
Christina Ohlsson
En hopkurad man som huttrande stod på knä i duggregnet.