GRÄSKÖ.2010-07-05 Barnhand i en vuxenhand. Foto. Hasse Holmberg / SCANPIX Kod 96
När vi fick ett barn med funktionshinder gav det oss från början många bekymmer, men också nya perspektiv på tillvaron. Vår familj har många gånger sedan hon kom till oss omvärderat vårt livsinnehåll. Vår dotter som i dag är vuxen, har ett eget boende i en gruppbostad, arbetar på en plastfabrik, har en pojkvän och många fritidsaktiviteter. Detta tack vare att vi lever i en tid och ett land där man även som handikappad har ett människovärde och inte som förr i tiden blir undangömd. Hennes skyddsnät är tätknutet av en fantastisk personal, handplockade arbetsledare, föräldrar, syskon och vänner.
Hon har en stark integritet, god självuppfattning och ett stort musikintresse. Hon är mycket beroende av sina dagliga rutiner, så varje större förändring kräver noggranna förberedelser. Arbetet är hennes allt och hon ska vara mycket sjuk för att stanna hemma en dag från jobbet.
För att vara förståndshandikappad har hon ett ovanligt gott förstånd och vi är många ”normalstörda” som har mycket att lära av henne. Hon är omtänksam, oförmögen att ljuga, låter sig aldrig bli stressad och står alltid vid sitt ord. Jag undrar ibland hur vår värld sett ut, om hennes förstånd varit det allmänt rådande bland gräsrötter och beslutsfattare.
Kontaktpersonen på hennes boende berättade att de haft ett utvecklingssamtal för att ta reda på om det var något hon ville ändra på. Hon funderade länge men var nöjd med allt. Boende, arbete, fritid, matsedel, ekonomi och personal.
I dag är det en förmån att under 41 år ha fått vara medresenär på hennes livsresa. Det kan kanske vara en tröst för nyblivna föräldrar till funktionshindrade barn att veta att det vi från början upplevde som en förbjuden sorg, under resans gång har vänts till en ren solskenshistoria.
Christina Ohlsson
I dag är det en förmån att under 41 år ha fått vara medresenär på hennes livsresa.