Foto: Hasse Holmberg.
Några sitter uppkrupna i den höga sängen, andra sitter på golvet eller i hotellrummets två lilafärgade sammetsfåtöljer. Timmen är sen och fredagskvällen får ta smällen när veckan tar ut sin rätt. Vi blandar högljudda gäspningar med skratt och gråt, medan vi trycker i oss godis från två godispåsar som skickas runt. Någon berättar saker som griper tag i oss och får det att tåras i ögonen, medan någon annan får oss att fnissa okontrollerat åt anekdoter från en helt vanlig ovanlig vecka.
Vi känner varandra väl vid det här laget. I flera år har vi setts en gång i månaden och i takt med att tiden gått har vi inte bara blivit äldre, vi har även kommit varandra närmare och numera vill jag tro att vi inte klarar oss utan varandra.
När jag sitter där på hotellrummets golv och lyssnar på vad de andra har att säga kommer tanken. Att varje gång vi ses lär jag mig något nytt om någon och varje gång vi ses blottas även en ny sida, tanke eller upplevelse som ger nya perspektiv och insikter. För mig, men även för oss.
Fredag blir lördag, vi lämnar norr för söder och säger hejdå till varandra. Jag landar mjukt hemma och i soffan senare på kvällen ser jag den kända sångerskan titta in i kameran och mena att alla människor är mysterier och för varje grej man får veta blir varje person lite lättare att förstå. Jag plockar fram en liten papperslapp ur soffbordets låda och skriver med en ovässad blyertspenna ner det hon just har sagt.
För det är ju så det är. Alla är vi en gåta och ett stort mysterium och det finns nog inget bra sätt att lösa någon av oss. Men, för varje grej som vi delar med oss av till någon annan blir vi allt mindre knepiga och svåra att förstå sig på och för varje delad upplevelse, tanke och insikt blir vi klokare tillsammans. Det känns bra på något sätt, att jag och de som betyder något i mitt liv faktiskt kan hjälpas åt att lösa varandras mysterium. Kanske inte hela gåtan, men i alla fall en del av den.
Sofie Hedman
Jag skriver med en ovässad blyertspenna ner det hon sagt.