Gruset knastrade under mina skor. Våren låg redo och väntade, i startgroparna stod tussilago och tulpanlökar klara för start. Det var en promenadväg jag gått tidigare och därför visste jag att jag snart skulle passera hennes hus. Jag stannade upp och skulle just trycka fram hennes namn i telefonen, tänkte bara berätta att jag skulle komma förbi och säga hej. Jag stannade upp och insåg. Hon finns ju inte mer. Ingen kommer att svara. Insikten slog mig som en spark i magen och även om våren låg redo så var inte jag det. Inte redo att förstå och inte redo att ta in.
Hon hade funnits i hela mitt liv, men det var under de senaste tretton åren som hon fick och tog allt större plats. När människor rycktes bort från mig trädde hon in och blev min livboj och min ventil. Det visste hon om, men eftersom hon var av den blygsamma typen ville hon aldrig tillskriva sig de epitet som jag så gärna ville ge henne. Istället fanns hon bara där på ett självklart sätt och med åren blev vi så oerhört viktiga för varandra. I det stora som hände i livet, men även i det lilla.
Jag brukade gå förbi henne rätt ofta och när hon öppnade dörren hade hon oftast på sig sina mönstrade vida byxor och den blå t-shirten. Hon var inte så mycket för yta, det var mycket annat som var viktigare för henne. Hon tyckte om att prata om livet, att fundera över samhället i stort och smått och hon tyckte om mig. Hon ville inte gärna kramas, men hon fick ändå alltid en kram innan jag gick och det är jag glad för idag. Att jag stal en sista kram innan hon slutade att finnas.
När jag passerade hennes hus kände jag gruset knastra under mina skor och jag kände saknaden välla upp inom mig. Jag kände mig tom och tung inombords, för hur man än gör så innebär förlusten av en livboj att man sjunker en aning.
Sofie Hedman
Inte det minsta redo att förstå och inte alls redo att ta in.